Med drygt två veckor kvar innan årets Stockholm Maraton, eller om man så vill, en knapp träningsvecka följt av nedtrappning, så är formen på uppåtgående och eftersom en så stor del av en löpares vardag består av att fundera på hur man ska träna för att bli så bra som möjligt, är det intressant att fundera på varför.
Jag har piggare ben än vanligt och farter, t ex maratonfart, som tidigare har känts ganska jobbiga på träning, känns just nu inte lika jobbiga längre. En orsak kan vara att jag de senaste två veckorna gått ner från fem till fyra pass per vecka, vilket såklart ger mer vila för benen. En annan förklaring kan vara att uthållighet och form fått en skjuts uppåt av att jag de senaste tre veckorna sprungit fyra långpass inklusive de två längsta på 35 respektive 37 km inför maran och långpass kan vara ganska formskapande.
Trots att jag gått ner på bara fyra pass de två senaste veckorna har jag sprungit omkring 70-75 km/vecka tre veckor i rad, något jag i vanliga fall uppnår genom att springa fler gånger per vecka kombinerat med ett långpass eller ett par längre distanspass. Detta kan såklart också bidra till bättre form men att veta vad av detta som gett känsla av en bättre form är inte lätt och det är väl sannolikt att det är en kombination av både lite ökad veckomängd, längre pass och flera vilodagar.
Förra veckan innehåll också fyra pass men mindre mängd, 46 km men där tränade jag mer som jag gjort de senaste åren, sprang t ex fyra dagar i rad. En resultat av att det var så fint väder och det var härligt att vara ute och springa lugnt, men trots att jag sprang flera dagar i rad så satte jag ändå ett pass med 16 km marafart och tio åttahundringar igår.
Einstein lär enligt internet ha sagt något i stil med att endast en dåre upprepar samma experiment med förhoppningen om ett annorlunda utfall och krasst sett har jag nu befunnit mig i en formsvacka i fyra år och egentligen är det bara det otroligt, hur jag motiverat mig till att fortsätta träna men det får bli ämnet för ett annat inlägg. Under pandemin sprang jag ofta sex dagar i veckan, med överträningssymptom och försämrade resultat som följd. Det är väldigt lätt hänt att ge sig ut och springa 7-8 km i lugn distansfart på slentrian, för att det är skönt att komma ut och röra på mig och visst, även dessa pass hjälper upp volymen. Men, jag bör nu verkligen både fundera på och också göra verkstad av att faktiskt springa lite mindre. Jag tycker kvalitetspassen är roligare än distanspassen och någonstans är det ju ändå därför vi springer, för att vi tycker det är roligt eller åtminstone tycker om det. Efter alla år av löpning bör jag ha en gedigen aerob bas som nog inte blir sämre av att står över ett kortare distanspass varje vecka.
En konsekvens av det bör då bli att jag överger volymmål jag har som att springa en viss volym varje år och att försöka hejda mig från att ge mig ut och slentrianspringa bara för att jag längtar efter att komma ut en runda. Jag säger inte att det blir lätt, men det är värt ett försök för just nu med den här piggare känslan i ben och kropp är det roligt att springa och jag sätter passen bättre eller lika bra som jag tänkt mig.
 |
| Utdrag ur träningsdagboken |
